.

Fyfaaaan, ångesten bara drar ihop sig. Jag vill inte ens äta mat längre.. endast sallad sallad fisk fisk. Jag äter som en fågel och ändå får jag ångest. Skillnaden är bara att jag inte försöker få ut det igen jämfört med förut. Jag vill ju inte heller se ut som ett skelett, det är inte fint någonstans. Man ska ha kött! Men min rädsla att bli stor igen.. vilket jag var när jag var en liten unge och jag faktiskt blev retad i skolan från årskurs 2 och 3 när jag var 8-9 år. En dag flippade jag ut totalt. En kille sa alltid tjockis tjockis, äckel tjockis till mig... när vi skulle ta rast hoppade jag på honom. Han var spinkig. Tänk er en smal kille bli påhoppad av en fetknopp.. inte trevligt. Jag minns att lärarna stod och stirrade men gjorde absolut ingenting och fyfan vad mycket smällar han fick av mig. Det var mitt första bråk i mitt liv.
Det tragiska är att när jag bara var 5 år, hade jag sett en stor kvinna, en riktigt stor.. och jag blev chockad och rädd. Jag minns det som om det vore igår.... Samma kväll bad jag till Gud att jag inte ville bli sådär som kvinnan jag hade sett och bam. 3 år efter vart jag som en ballong.. Det är verkligen hemskt att ha en sådan tanke. Nu tycker jag att tjejer som är större, har ofta jätte fina kurvor men jag skulle aldrig kunna se mig själv i en sådan kropp, det är inte för att jag tycker illa..även fast det kan vara svårt att tro så är det sant. Det är bara för det sitter i huvudet. Det är som en drog eller besatthet, som också har mkt med samhället att göra.
Och nu till det som tog över mitt "öde".. Bulimi, den kom redan i 10-11 års åldern. Det hände en kväll när jag mådde jätte illa för att jag hade ätit så mkt, så jag bestämde mig faktiskt för att få ut allt.. Det var då jag kom på att jag kunde göra så för att gå ner i vikt. Att varje gång jag äter ngt ska jag få ut det, på så sätt stannar inget i magen och den krymper.. tänkte jag. Jag gjorde det varje kväll.. problemet var att jag åt under dagen och sen tog ut allt på kvällen. Det är ju då som kroppen tar maten direkt.. så det vart inte så stor ändring. Jag gjorde detta varje kväll och varje gång jag gjorde det fick jag ångest och bad till Gud om hjälp och lovade mig själv att aldrig göra om det. Men Det var verkligen som en drog, hur mkt jag än lovade mig själv så kunde jag inte stå emot. Det gick två år.. då berättade jag det för mamma. Hon vart chockad. Att jag hållt på så länge utan att ha märkt? Hur gjorde jag? Lätt.. jag satte på duschen och vattenkranen så det lät som jag duscha. Mamma ville att jag skulle prata med ngn psykolog men jag ville inte, jag skämdes.. komiskt nog visste jag inte ens vad Bulimi eller anorexi var då. När jag läste det insåg jag att jag hade bulimi nervosa - åt ingenting på hela dagen och mot kvällen hets åt jag och sen ut med allt. Detta ledde till att jag bara åt yoghurt..
Jag började gå till psykologen 2 3 gånger men kände inte att jag fick ut ngt av det.. de ställde samma frågor hela tiden. Kommer man ens ngn vart med dem? sen tänkte jag att dom säkert varit i samma situation som mig och kanske inte ens är helt ute. Jag bestämde mig för att bli frisk på egen hand. Jag lyckades en tid, jag åt bara nyttigt, rörde aldrig godis. inte ens naturgodis. Inget alls.. men sen en dag igen fick jag återfall. Då vart det illa. Endast yoghurt.. och jag ville få ut det direkt. Jag mådde skit dåligt, jag hamna i depression men det var aldrig ngt som visades i allmänheten. Jag låtsades vara en frisk människa ute för ville inte att de skulle veta den äckliga sanningen om mig, hemma led mamma och syrran med mig. De försökte hjälpa mig men de kände sig samtidgt hjälplösa. Bara en själv kan hjälpa sig själv. Det är du som gör dina val i livet, ingen gör dom åt dig. Det är dina vägar. Du föddes ensam och du kmr dö ensam.
År 2007 fick jag massa stöd från nära och kära och jag bestämde mig för att ta tag i det här. Att inte äta ordentligt och få den näring som behövs kan göra en människa steril, mensen upphör,  hamnar i depression, sömnsvårigheter, lathet, ens sociala förmåga försvagas men för att ingen ska märka detta så är man hyper, ut över det vanliga bara för att. Det var jag.. jag har alltid framstått som en super glad tjej, hetsig osv.
Jag blev frisk, men inte helt..för tanken att inte äta för mkt satt kvar annars blev det lätt ett återfall. Ca 1 år efter, fick jag återfall ngn gång i månaden, sen började det igen i några månader. Sen bestämde jag mig igen för att lägga av. VAFAN gör jag så mot mig själv för?! jag vill vara normal, äta normalt utan att få ångest och inte se sjuk ut! Jag lyckades! Jag gymmade, åt nyttigt.. läste på sidor jätte ofta, kollade på program. Tack vare allt detta så vet jag egentligen precis vad jag ska äta för att gå ned i vikt, öka vikt eller liknande.

Från sommaren 2010 till vintern 2010 mådde jag som bäst eller då jag åt utan att tänka, eller jag övertala mig själv att inte tänka så. Att leva som en normal människa. Märkte sedan att jag lagt på mig flera kilon, så jag började minska på mat och äta nyttigare. Nu är jag här.. jag trivs med min kropp, jag tänker på vad jag äter. Jag vill inte gå upp i vikt eller ned i vikt eller joo ibland kan jag känna att ngt kilo mindre inte skulle skada. Men det ändrar inte mig för den jag är idag! Jag är sjukt stolt för den jag är, för trots allt detta har jag lärt mig så mkt om människor och vad vi alla har att åstadkomma. Jag har fått ett sjukt bra självförtroende. Att ha ett bra självförtroende anser jag inte är dåligt, utan däremot om man utnyttjar det på fel sätt då man är dryg och äcklig mot andra.. det är då självrespekten saknas.
Haha något mina nära vänner oftast skrattar åt är att jag brukar ställa mig i spegeln och lägga ngn sjuk kommentar som " åh lili du är så fin" och sen gå iväg. HAHAHAHAA jag gör det för att driva men självklart finns det ngt i det som också talar sanning :p hihi.
Iaf..
Nu äter jag inte som man egentligen ska göra! Jag har missat gympass som jag borde varit mer ordentlig mer på sistone. Detta medför också stress. Men så fort jag fått igång motivationen för att gymma ska jag försöka äta ordentligt. Jag vill leva som en "normal" människa även fast mina tankar och känslor är lite annorlunda när det gäller mat.

Det är sjukt, jag fyller 21 på lördag.. då det sägs att jorden ska gå under haha. Hoppas det inte händer :o
Då har det gått 10/11 år sen jag blev insatt i detta. Kolla själva processen jag gått igenom. Varför jag skriver är för jag vill meddela alla där ute som är sjuka eller vill gå ned i vikt, att vad ni än gör så gör det intee på det här sättet, det är inte värt det. Jag känner en kvinna som  idag är 45 år och har haft det sen hpn var 15. Hon sa att jag varit stark som person som lyckats sluta i långa perioder även fast jag fallit tillbaka, för det är inte lätt.

Jag har många vänner, som jag förr umgicks med och är nu jätte sjuka. EXTREMT.. detta har gjort det lättare för mig att stänga av känslor och tankar och försökt fokusera på att bli frisk äta normalt, motionera. Se frisk ut! Kolla bara på Nicole richie. Hur smal var inte hon.

Jävla modevärld, hade det inte varit för att jag är shoppinggalen hade jag fan gått naken. För kläder, och hur man ska se ut i samhället är ibland ganska hårt. Som förr.. då kunde bara spinkiga vara modeller.. och varför så spinkiga? Jo dom har ju bulimi och anorexi. Man har fått se program där de sagt att de måste sluta äta för att lyckas och sätter sig själva i skiten för att bli kända. Braaaa jävligt bra att det finns modeller med fina kurver nu!

Ajaa.. finns så mkt jag vill säga. Men har nog sagt det mesta från hur det varit under den här tiden. Men vet ni vad, även fast det låter sjukt så är jag glad att jag haft det såhär..för det har gjort mig till den jag är idag!

Jag har varit så jävla rädd att dela med mig utav detta till allmänheten, men nu gör jag det för andras skull.

SOV SÖTT !